Dagens bilar är utrustade med sofistikerad teknik. OBD-systemet (in-board diagnostics) är faktiskt tillräckligt avancerat för att övervaka flera kritiska system på ditt fordon och varna dig när något börjar gå fel, vilket kan förhindra allvarliga skador på lång sikt.
Inte alla bilar har ett OBD-system
OBD har funnits länge, men inte alla fordon har detta system. OBD I, den första versionen, introducerades redan 1960-talet, men det var inte obligatoriskt på alla bilar. Vissa biltillverkare inkluderade det från början, men andra antog inte det förrän senare.
OBD II kom senare, men det blev inte obligatoriskt förrän 1996. Från och med den tiden skulle alla fordon som såldes i USA kräva ett OBD II-system. Detta innebar att alla fordon hade samma typ av kontakt som placerades någonstans under bindestrecket, och att de flesta problemkoderna standardiserades. Observera att inte alla problemkoder är standard eller öppna för åtkomst. Vissa är automaker-specifika och kan inte läsas utan ett avancerat skanningsverktyg (en kodkodsläsare för konsumentkvalitet kommer inte att göra det).
OBD II överträffade även OBD I på andra sätt. Till exempel skulle OBD I-systemen endast slå på Kontroll Motorljuset efter ett fel. OBD II-system kan övervaka gradvis försämring av ett system och slå på kontrollmotorljuset före ett fel.
Till skillnad från OBD I, som var ett övergripande övervakningssystem för fordon, är OBD II-system mycket fokuserade på utsläpp och relaterade system. Även om OBD II-systemet övervakar motorns och överföringsprestanda är utsläppskontrollen den främsta orsaken till att den infördes.